The sound of Cyndee 2.0

Det är över nu. Slut. Finito. Cyndee Peters sjöng nästan lika vackert som i fjol. Då grät jag mig en flod av glädje, igår klämde jag fram en tår av stolthet. Säsongen blev bättre än jag ens vågat drömma om.

Sista tio minuterna blev den här semifinalseriens bästa och mest minnesvärda. Inte ens Globen lyckades förstöra stämningen. 13800 pers stod upp under slutminuterna, vi applåderade och sjöng och hyllade världens bästa Gnaget. Ett hundratal värmlänningar gjorde väl sitt för att bidra till stämningen men det brukar sällan få positiv effekt att kasta tuggummin och spotta snus. Håhåjaja. Min vän Eddie, som råkade sitta på sektionen under bortaklicken, var inte riktigt lika nöjd som jag efter matchen. Om man säger så. Men han fick i alla fall ingen flaggpinne i plast kastad på sig. Lagom till hösten planeras en hämndaktion. Vi ska dra till Karlstad och pissa på dem, bokstavligt talat (tror jag). Jag har visserligen inte diskuterat saken med Eddie ännu men jag är nästan säker på att han är på.

Säsongen är däremot tvivelsutan både av och slut. Åtminstone för oss AIK:are. Kvalserien går förstås vidare och slutspelet likaså och visst engagerar jag mig en smula men mycket mer än så är det inte. Jag har bränt mitt krut, känner mig som den gnagare jag är. Det är över nu. För den här gången och för den här makalösa säsongen. Black Boris går till vila. Jag har en tämligen späckad vår framför mig och det är inte bara Allsvenskan i fotboll som kräver min tid och energi. Innan jag loggar ut för sista gången på ett tag vill jag dock passa på och framföra ett stort tack. Tack AIK Ishockey, spelare, tränare, ledare, materialare, kanslipersonal och alla andra med för att ni gjort den här säsongen till en sprakande fest för mig och alla hockeygnagare. Det är med stor tillförsikt som jag redan nu ser fram emot sensommaren och försäsongen.

So long, farewell, auf Wiedersehen, adieu...

Au Revoir!
/BB