Att komma hem ska vara en fredagskväll på Hovet.
Det har varit några svåra år. För AIK Hockey. För mig. För familjen. Ibland så kan det blåsa kalla stormar, som det så bekant brukar sjungas. Det är inte länge sedan som det inte fanns mycket att se fram emot överhuvudtaget. Pandemin stängde ner och tog bort det mesta av gemenskap och sammanhang. Vardagen blev jämngrå och trist. Med jämna mellanrum kom jag på mig själv med att längta efter att längta igen. Jag tror vi var många som kände så, när läktarna gapade tomma och de efterlängtade avbrotten och andningshålen togs ifrån oss. Ekorrhjulet som är livet blev mindre uthärdligt. Mindre meningsfullt.
Man måste ha något att se fram emot. Något som får en att inte bara existera. Något som får en andas, att leva.
För trettio år sedan var det jag och min far. Nu är det jag och min son. Vi ser på uppvärmningen, tippar slutresultat och målskyttar. High five inför varje period och efter varje mål. Det är tro, hopp och kärlek. Det är flaggorna på Golden Hill. Det är trumman som slår och hjärtan som bultar. Det är klacken som sjunger, som bär laget på sina axlar. Det är Richard Gynge som är tillbaka. Det är Christian Sandberg som är kapten. Det är Dalibor Dvorsky. Det är den anrika historien och hoppet om en ljusare framtid. Det är A:et i Gnaget som gör det.
Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka.
På måndag kväll är vi där igen. Tillsammans.
Hemma på Hovet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar