En man som heter Olle

Jag har en vän som heter Olle. Han är lite speciell. Precis som jag håller han på ett svartgult lag, om än något mindre viktigt än mitt. Olle bor i Västerås. Någon borde skriva en bok om honom. En man som heter Olle, typ.

Olle har en blogg. Den heter Slagskott och sargstuds och för ganska många år sedan skrev han frekvent mycket underhållande inlägg på den. Jag brukade läsa och kommentera. Så kom det sig att vi fann varandra. Olle och jag. Två bloggande hockeyälskare av olika generationer. Olle är född samma år som mina föräldrar. Han hade kunnat tillhöra de berömda 56:orna, men det gör han inte. Fast jag är säker på att om han bara hade haft en garageport att skjuta mot under de kritiska tonåren så hade han blivit hockeyns svar på Björn Borg.

* * *

Idag hände något. Det började med att jag fick nog. Som så många gånger förr i mitt liv. Det var morgonmöte på jobbet och jag gjorde som jag med jämna mellanrum brukar göra när saker och ting inte är vad de borde vara. När människor inte håller vad de lovar, när arbetsmiljön är åt skogen. Jag sa ifrån, höjde rösten och sa några väl valda ord. Sedan reste jag mig och gick. Jag packade jobbväskan och åkte hem, bryggde kaffe och satte mig vid köksbordet. Blickade ut genom fönstret. Samma gamla visa, tänkte jag. Oktober, gråväder. Ännu ett uppbrott?

I alla fall tog jag upp mobilen och klickade mig in på Twitter. Det första jag fick syn på var en tweet från Olle. Med en länk till ett nytt blogginlägg.

* * *

Vintern 08-09. Vi väntade vårt första barn. Jag studerade på lärarutbildningen i Stockholm. Jag hade fortfarande mycket fritid. En stor del av denna ägnade jag åt att följa AIK:s hockeyherrar. Vi bodde på Blåsutvägen då, tio minuters promenad från Hovet. Jag läste mycket, skrev mycket. Drömde egentligen om något helt annat än att bli lärare. Det var författare jag ville bli. Men man måste försörja sig.

Det var bloggarnas tid. Således föll det sig att jag blev med blogg. Efter några trevande försök att hitta formen och stilen började det likna något. Bloggen blev Black Boris, likaså jag. Jag bloggade om AIK och hockey med humor och humör. Ibland blev det bra, ibland blev det bara trams. Några av inläggen är jag än idag nöjd med. De flesta har jag alldeles glömt. Att blogga har sin tid, att hålla käften har sin.

Det var kul med bloggarna. Vi var några stycken som höll på och som höll en viss nivå. Det var Kringelknutten och Jämtleksing, det var Bättre Lasse och Hockeysossen. Det var den numera framlidne Tigger Tom. Och så Olle förstås. Rättare sagt GurkOlle. Vi blev vänner.

* * *

I morse låg dimman tjock. Nu är den väck. Nu ser jag allting klart igen. Barnen är i skolan, min fru arbetar. Jag sitter vid köksbordet och skolkar från jobbet.

Jag läser Olles senaste inlägg och blir glad. Och jag inser att även om tiden då bloggarna band oss samman aldrig kommer åter, så finns de ändå kvar. Texterna. Och vi finns kvar. Vännerna. Det är en ny säsong och den kommer att bli lång. Vi fortsätter att munhuggas på Twitter. Kanske hörs vi per telefon. Kanske blir det några blogginlägg.

Det var alldeles för länge sedan vi sågs.