Allmänna Idrottsklubben

För mig började det på Hovet, någon gång på 1980-talet. Farsan gav mig AIK och hockeyn.

Jag minns inte min första match, men jag minns min största idol. Han heter fortfarande Per-Erik Eklund. Jag såg honom aldrig live i AIK men fick honom i mittuppslaget i ett första Panini-album. Det var säsongen 1985/86. Per-Erik Eklund som ett dubbelklistermärke. I texten under bilden stod att läsa: Klubb: Philadelphia Flyers. Så fick jag mitt andra favoritlag.

På klisterbilden stod Per-Erik i Pioneer-smyckad AIK-dress från 1984. Guldåret. Jag fyllde fyra ett par månader efter att tecknet bärgades.

* * *

Från Hovet till Globen och Råsunda och vidare. Etage 4 och Östra nedre. Som fotbollsspelare i S:t Erikscupen fick man gratiskort och klisterboll. Tonårsstegen styrde mot Norra stå. Vi knöt näven och vi sjöng. Vi målade hjärtat svart. Vi bar AIK. Vi var AIK. Och så rullade det vidare. Östra övre. Västra. Ytterligare några säsonger senare flyttade vi till Södra och familjeläktaren.

Varvet runt. Cirkeln som slöts och öppnade sig igen.

* * *

Vi växte upp med AIK. Vi andades och levde AIK. Hjärtat slog för AIK och det gör det fortfarande.

* * *

För en hockeyfrälst fyraåring är ett SM-guld ett SM-guld. Oavsett om idolen heter Per-Erik Eklund eller Linnéa Bäckman.

Prozac gav oss AIK:s hockeydamer och AIK:s hockeydamer gav oss en säsong att minnas för alltid. På Ritorp gjorde vi fiket till Kids Zone. Vi gick på så många matcher vi kunde. Igår fick vi se AIK vinna SM-guld på Hovet. Line Bialik Øien satte avgörande målet och Minatsu Murase storspelade i kassen. Linnéa Bäckman sköt i stolpen. Min son följde matchen från början till slut. Med stora ögon och svartgul flagga i hand. Hemkommen från Hovet somnade han till berättelsen om allt magiskt gnagiskt vi fått vara med om.

* * *

Vi tittar på bilder och klipp från gårdagen.

"Det där är AIK", säger han.
"Ja, det där är AIK", säger jag.

Och det där är AIK. Och det här. Och det här. Och det här.

* * *

AIK är så mycket mer än allt tidningarna skriver. AIK är så mycket mer än allt tyckarna tycker. AIK är bowling och boule. AIK är bandy och bengaler. AIK är Bosse Hansson. AIK är Quaison och Martin Mutumba. AIK är förortsgnagare, bondegnagare, storstadsgnagare, exilgnagare. AIK är Allmänna Idrottsklubben. Idag, igår, imorgon, för alltid. Och alltid är vi med er. Och alltid ska vi se er ta poäng.

* * *

För blott några månader sedan förstod jag överhuvudtaget inte tjusningen med damhockey. Idag vet jag att det blir säsongskort på Ritorp även 2013/14.

För allting är förändrat. Allting är som förr.

Vi bär AIK. Vi är AIK.