Jag har haft ett ambivalent förhållande till Anton Blomqvists vara eller inte vara i AIK. Många gånger har jag tvivlat på hans förmåga. Så sent som i oktober förra året förordade jag ett tränarbyte. Jag såg inte progressionen, uppfattade inte att AIK var på rätt väg. Mer kunniga och initierade visste uppenbarligen bättre. Blomman blev kvar och AIK har sedan dess tagit steg för steg i rätt riktning. Den bottenlösa lägstanivån gör sig förvisso fortfarande påmind, men topparna är numera högre och mer frekventa än de djupa dalarna. Raset hemma mot Almtuna i sista grundserieomgången går knappt att beskriva, så låt mig bara nämna det och lämna det. Blomqvist själv kommenterade för övrigt debaclet med den äran. Gott så.
Att just Anton Blomqvist just nu är just rätt man på rätt plats råder det knappast något tvivel om. Han, liksom manskapet han leder, förtjänar all support.
* * *
AIK går in i slutspelet som ett gediget, balanserat och välbyggt lag med goda förutsättningar att ta sig hela vägen. Vi är inte favoriter, men samtliga övriga lag har respekt för oss.
Vi har slutspelets bästa målvaktspar. Vi har en backsida som med Norin och Maione i spetsen gått från hej-kom-och-hjälp-mig i egen zon till klarhet och pondus. Vi har en centeruppsättning som är den, med AIK-mått mätt, bästa på många år. Sparkapital finns i både Kontos och nyligen värvade Hutchison. (Att den sistnämnde har en bit kvar till toppformen syntes om inte annat i samband med gästernas två första mål i omgång 52.)
Utöver nämnda stomme har vi rollspelare efter rollspelare som gör jobbet i första-, andra-, tredje- och fjärdekedjan.
Vår lagkapten sticker ut på sitt sätt, som en närmast komplett ledare på isen. Han är hela paketet; offensiv spets, stenhårt arbete, jävlar anamma och leda med exempel. 37 år ung är Richard Gynge bättre än någonsin.
Ignberg Nilsson bör också nämnas i sammanhanget - AIK:s kanske enskilt nyttigaste spelare. En urkraft och självklar nyckelspelare i det slutspel som väntar.
En annan som förtjänar rubriker är Zion Nybeck. Som han har utvecklats under säsongen! Spelar, liksom Ignberg Nilsson, med största sannolikhet i SHL till hösten. Förhoppningsvis med AIK.
Jag vill även lyfta några personliga favoriter som, i
skadade nyckelspelares frånvaro, har klivit fram på ett imponerande sätt denna vinter. Hampus Falk, Christoffer Björk och Arvid Degerstedt. Deras betydelse är stor. Hedersomnämnande: Filip Windlert, Alfred Barklund, Oscar Öhman och Oskar Magnusson. Hårt jobbande lagspelare allihop.
Sist men inte minst: Oscar Nord och Daniel Muzito Bagenda. Med en stor stark center mellan sig har dessa två potential att gå in och dominera en matchserie. Låt det hända redan i kvartsfinalen!
* * *
När dessa rader skrivs är det ännu oklart vilket motstånd som väntar på lördag. Mycket talar för att det blir Mora. Om så sker så lutar det åt att AIK tar sig vidare till semifinal. Fyra av fyra vinster i serien talar sitt språk, även om det naturligtvis inte säger allt. Men att Mora av någon anledning passar AIK kan vi konstatera. För den sakens skull kommer vi knappast att få något gratis. Nyckeln till framgång stavas ödmjukhet och tålamod. Tänk om vi AIK:are - både på och vid sidan av isen - kunde bli lite bättre på att omfamna och anamma dessa dygder.
Med detta sagt; oavsett motstånd i kvartsfinalen så är matchserien bara ett första hinder att ta sig över. Således ska det egentligen inte spela någon roll vilka vi möter.
Så låt klyschorna hagla. Ta en match i taget. Åk skridskor. Var påkopplade. Vinn varenda jävla närkamp! Sätt upp ett dussin delmål och uppnå dem ett efter ett. Vi har tolv matcher kvar att vinna.
I slutändan finns det i slutspelet bara en rimlig målsättning:
Vi. Ska. Tillbaka.